Igår så fick vi hem ännu mer leksakskataloger på posten. Jag kände genast att jag vill ut och handla mer julklappar åt min lillkille. Men var går gränsen?? Jag har egentligen sedan september då jag köpte första julklapparna funderat på hur mycket tid och pengar jag ska sätta ner på Williams julklappar i år. Mitt mammahjärta vill ju skämma bort honom så mycket det bara går och köpa allt han kan tänkas vilja ha, på samma gång så säger mammahjärtat att jag måste hejda mej.
Jag börjar tänka på mej själv som liten.. Jag var en bortskämd snorunge som fick precis allt jag ville ha på julen. En jul minns jag att jag räknade ihop till 36 julklappar, bara hos mamma!! Då kom jag säkert upp i 50 julklappar det året om man räknar in dem jag fick hos pappa. Alltså 50 klappar åt en liten unge!? Jaa, jag var bortskämd. Men jag var också ensambarn, antagligen därför jag också blev så bortskämd.. Jag fick så många klappar så jag i slutändan inte hade en aning om vad allt jag fått, och ännu mindre hann jag leka och festa mej vid alla sakerna.
Mitt rum var smockfullt med saker, utan plats för förvaring. Vilket resulterade i att mamma tog en svart sopsäck, fyllde den och bar iväg till roskis. Ni må tro att jag var förbannad. Men då fick jag ju i alla fall upp ögonen lite mer och lekte med det jag hade.
Jaa.. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget? Kanske det att jag inte vill att William ska bli en bortskämd snorunge, som jag VAR.. Men samtidigt så vill jag ju ge honom allt jag bara kan.
Ojoj, det är svårt att vara förälder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar