så fridfull är natten

Ojoj det har varit en omtumlande dag. Inte för att det hänt så mycket, men lilleman har verkligen testat mina nerver heeela dagen. Är helt slut i huvudet nu.
Haha biffarna som vi skulle äta till middag idag dom gav William åt hundarna, typiskt nog.. Men vovvarna blev ju glada och nöjda, W tyckte också det var roligt. Inte jag dock! :| Borde finnas barnlås på kylskåp!!

Nåjaa.. Efter att lillen sovit middag så åt vi iaf korvsås då istället för grillbiffar. Gott det också. :) Sen stack jag iväg till jobbet och nu på kvällskvisten efter att barnet och fadern lagt sej så har jag målat uthuset. Snart är framsidan klar, tjohej!! :D


Igår då jag skulle gå och rasta hundarna för natten så tyckte jag helt enkelt att "fan vi går en ordentlig promenad nu!", klockan var midnatt.. Det var så otroligt lugnt och fridfullt ute, så varför inte ta en spontan nattpromenad? <3 Såna spontana nattpromenader har jag inte hunnit med sen William föddes. Fatta hur skönt det var! <333



Efter promenaden så satte jag mej ner på terassen, klockan närmade sej 01.00, och jag njöt som aldrig förr. Att sitta där helt ensam ute i natten och få uppfatta lugnet, så otroligt fridfullt. <3 Jag satt där en lång stund och funderade på livet, på allt elände som varit.. Jag tänkte tillbaka på Williams första år med oss, på då jag var gravid och på innan jag var gravid.. Kom fram till att fy helvete vad jag har mått dåligt de senaste fyra åren.
Allt elände började 2012 då jag blev deprimerad, usch. Sen ju längre tiden gick så blev jag också utmattad och utbränd. Jag jobbade 14-16h om dagen (tog på mej massa extrajobb för att slippa sitta hemma med ångest/panikångest) och levde i ett osunt förhållande som tog all min energi. Sov ingenting om nätterna. Då jag blev gravid var jag utbränd, vilket resulterade i att jag kanske inte tog till mej graviditeten på ett sätt som jag hade gjort om jag var "frisk".. Jag njöt inte så som alla andra tycks göra. Och jag är så ledsen över det. Jag är också så himla ledsen över att Williams första år blev så himla fel. Jag var så trött, så utmattad, så oengagerad.. Jag ville så mycket, men orkade helt enkelt inte.

Jag tänkte också på att om jag någon gång får möjligheten att ge W ett litet syskon, så då tänker jag verkligen njuta av den graviditeten och första bebistiden. För då jag tänker tillbaka på Williams bebistid så minns jag ingenting, jag har inte tagit in någonting. Jag levde på autopilot och bara gjorde det som behövdes utan att egentligen känna efter och begrunda min lilla bebis.

Kanske var det fel av mej att fullfölja graviditeten och behålla barnet, kanske var det själviskt tänkt av mej, med tanke på hur jag mådde. Jag vet inte? Var det själviskt?

Idag, fyra år senare, mår jag bra igen.. I alla fall mycket bättre, och allt är Williams förtjänst. Skulle inte han finnas så vete fan vad det skulle varit kvar av mej idag med tanke på hur jag mådde innan..

Älskar min lilla kille. Vad skulle jag vara utan min lilla älsklingsunge? <3 (fast jag ibland skulle kunna lägga ut honom för en billig peng på findit, skämt åsido) 
Love him to the moon and back! <3