för ett år sedan bytte jag kapitel..

Ikväll har jag och W varit i Närpes på visit hos Emma och Tony, istället för att ligga och dega på soffan. :) Fick inkollat deras nyköpta hus. Jättefint! Nästan så man blev lite avis.. Jag vill ha deras gård!! ;D

Nåja så mycket annat har vi ju inte gjort. Kom hem klockan 21 och lagade mat, nu ska jag börja göra lillen klar för sängen.
Imorgon är det tidig väckning. Ska först iväg till rådgivningen på blodprov sedan direkt iväg till sjukhuset med lilleman. Och så ska vi hämta ut dopgåvorna som jag lämnade in för gravering förra veckan + att vi ska till banken med några försäkringsärenden.

___________________________________________________________________________

Idag är det för övrigt exakt ett år sedan som jag kissade på en sticka och fick bekräftat att jag var gravid. Minns så väl känslorna; besvikelsen, ilskan, rädslan, hopplösheten. Jag kände mej inte redo att vända blad och byta kapitel i livet då. Med tanke på att jag och R inte ens hade varit tillsammans i ett halvt år då ännu, så kändes det så långt borta och främmande med barn. Men han sa att det skulle bli bra, och jag litade på hans ord..

Jag skämdes en aning och vågade inte berätta för någon, istället låste jag in mej hemma och hittade på massa ursäkter alltid då någon ville hitta på något. Det kändes som att R föredrog att vara ute på fest om helgerna framför att sitta hemma med sin gravida flickvän och jag kände mej så grymt ensam och besviken. Jag var runt vecka 20 innan jag började berätta något för någon, bara mamma som listade ut det redan i vecka 9 då jag tackade nej till en öl på skären.
Minns så bra: "Ska du ha en öl?" "nä." "Alltså e du gravid?" "ja." *lång tystnad* "jaha. När ska ja bli mommo då?" :'))
Annat var det med pappas reaktion som kom tio veckor senare. "ska du ha ett vinglas?" "nä ja e gravid." "Vahh?? Nähä? ... NÄHÄ?!! ... NÄÄ!!!" "joo."  HAHAHAHA!!

Nåja, runt vecka 20 började jag acceptera läget och verkligen förbereda mej mentalt på vad som komma skulle. Jag började skissa upp en bild i huvudet om hur jag tycker att ett familjeliv ska se ut. Det visade sej att det inte alls blev som jag hade planerat och jag var faktiskt grymt besviken på alltihop dom sex första veckorna. Jag är fortfarande besviken, men inte på samma sätt som då. Jag har accepterat läget och är nu bara besviken på en person som inte tycks kunna anpassa sej till situationen lika bra. Jag tänker inte gnälla på någon nu, men hoppas på att även hen börjar anpassa sej så småningom. Nej alltså nu låter det där ju gnälligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det? Det jag är besviken på är helt enkelt att familjelivet inte levde upp till dom förväntningarna som jag hade skissat upp.

Nu har vi i vilket fall som helst världens sötaste, finaste, härligaste unge här med oss i vår vardag, och jag ångrar inte en sekund att jag tog beslutet att vända blad. <3

En dag gammal. 

4 dagar gammal. Drunknade i sina byxor <3 

En månad.

2 månader.

Dopdagen. :)

En liten spilivink :')

Busar med Dixie :D

3 månader.

4 månader.

Vår tuffing i söndags. :)