Det är väldigt många idag som drabbas av utmattningssyndrom. En sjukdom som oftast inte syns på utsidan och som vanligen drabbar högpresterande människor som kämpat hårt allt för länge.
När man väl har drabbats är det inte så lätt att förklara hur det är, eller vad man behöver. För man har fullt upp att bara orka ta sej upp ur sängen och ta tag i dagen som ligger framför.
Hittade en lista på tio punkter som den som hamnat i utmattning önskar att omgivningen skulle förstå, på facebook..
1. Det är svårt att acceptera!
De allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är personer som är högpresterande och vana att kunna hantera att mycket pågår i livet. Många gånger också med en stolthet över att vara kapabla och få mycket uppmärksamhet för allt de får gjort med en sådan hög kvalitet. Men det gör också att det blir väldigt svårt att acceptera sjukdomen. Att själv komma till insikt att orken inte finns. Att kraften inte finns. Att lusten inte finns. Många kämpar på alldeles för länge och ignorerar alla signaler. För att vara duktiga. För att vara till lags. För att vara kapabel.
Att komma till insikt att orken och krafterna inte fanns, det tog allt för lång tid för mej att acceptera. Egentligen så accepterades det aldrig jag bara gasade på hårdare. Skulle jag inte blivit gravid så skulle jag antagligen kolappsat förr eller senare.
2. Det är en sjukdom!
Det finns en diagnos. Det är ett sjukdomstillstånd. Hjärnan fungerar inte som den brukar. Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger - vad man tror - permanenta förändringar på hjärnan. Det blir svårt att minnas saker. Svårt att komma ihåg saker. Man får koncentrationssvårigheter. Har svårt att bibehålla fokus. Man kan få läsa samma text flera gånger med resultatet att innehållet ändå inte fastnar.
3. Det syns inte på utsidan!
När du träffar en person som har utmattningssyndrom är det inte säkert att du ser det. Personen ifråga har förmodligen ansträngt sig ordentligt inför ert möte. Så troligtvis går du från er träff med känslan av att han eller hon nog är på rätt väg. Men det kan vara precis tvärtom! Som sagt så har säkert detta möte krävt enormt mycket energi och stor ansträngning från personen ifråga. Att orka göra sig i ordning. Att orka ta sej dit. Att orka sätta på sig ett leende och hänga med i samtalet. Förmodligen krävs det sedan dagar av återhämtning efter ett sådant socialt möte. För att komma tillbaka till samma nivå som man var på innan mötet blev bestämt.
Värsta och mest energikrävande som fanns, att träffa folk/vänner/familj. Och att orka lyssna på samtal. Minns så väl då det var middagsbjudningar och alla talade i mun på varandra medan jag satt och stirrade ner i tallriken för att jag inte orkade. Jag hörde inte vad som sades i vilket fall som helst. Hörde bara allt surr runt om men aldrig vad personen 30 cm ifrån mej sa.
4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg!
Det som man tidigare gjorde utan att egentligen lägga någon tanke på, det blir vid utmattningssyndrom en enormt stor uppgift. Att till exempel gå och handla ett paket mjölk, kan ta en hel dag att få gjort. Något som man tidigare kanske bara svängde förbi macken på lunchrasten för att lösa blir nu nästintill oöverstigligt. Det skapar stress att göra sig i ordning, ta sig dit, vara beredd på att träffa någon och sedan ta sig hem igen.
Det här var när jag tänker tillbaka det absolut värsta. Hundarna blev lidande. Jag orkade inte. Kände många gånger att jag borde sälja dem. Jag grät och kände mej hemsk varje gång dom gjorde sina behov på golvet för att jag inte orkade upp ur soffan för att släppa ut dem. Och att hitta energin för att städa upp efter dem sen, ja den fanns inte. Jag skämdes som en idiot varje gång någon kom hem till mej.
Att handla var också något som tog hela jävla dagen att få gjort, för jag orkade inte. Efter jobbet slocknade jag i soffan, ibland hann jag inte ens så långt utan somnade på golvet innanför dörren. Då jag vaknade igen var det dags för nästa jobb. Grät varje gång. Efter andra jobbet for jag oftast in via abc efter mat for hem och fixade. Klockan blev långt efter midnatt och jag grät igen för att jag var så trött och slut som människa.
5. Förändringar skapar oro och stress!
Med tanke på att enkla uppgifter och sociala möten kräver mycket energi och förberedelser för att klara av, blir det väldigt stressande när något som är bestämt förändras. Även om det i dina ögon är något som är positivt eller som inte gör någon direkt skillnad från ursprungsplanen. Så försök att hålla dig till det som är planerat. Överraska inte eller ändra inte saker i sista minut.
Jaa fyfan för förändringar i sista stund! Eller över huvudtaget.
6. Relationer är krävande!
Att höra av sig och delta i sociala sammanhang blir kravfyllt. Och att inte klara av det skapar skuldkänslor. Det här är en person som troligtvis har varit social. Bjudit in, hört av sig, varit till lags och varit mån om sina vänner och bekantas välbefinnande. Men nu blir ett samtal att ringa jobbigt. Att svara på sms kan ta flera dagar. Och att få besök känns inte just nu som ett härligt alternativ.
Jobbigt. Jag orkade inte med socialt umgänge, om jag inte var dyngfull (vilket jag allt för ofta var). Att svara på sms och ringa telefon samtal orkade jag inte med. Att svara på telefonsamtal gick inte heller. Jag blev lite som en ensamvarg och det sitter i ännu.
7. Ingenting känns roligt!
Man tappar lusten att göra saker. Känner inte igen sig själv. Det som man tidigare tyckte om skänker nu ingen glädje. Många förlorar sin sexlust. Allt som brukar vara lustfyllt blir istället kravfyllt eller ger en känsla av tomhet.
8. Det går inte att vila bort!
Jag tror att det flesta som har eller har haft utmattningssyndrom har fått höra något i stil med " Du är nog bara trött och behöver sova lite" eller "Ta en veckas semester och åk iväg till solen och värmen, så ska du se att du får tillbaka din energi". Men har man utmattningssyndrom spelar det ingen roll hur mycket du sover. Du är precis lika trött när du vaknar. Att vila och sova är läkande. Men det är skillnad på att vara utarbetad, där det kan hjälpa att vila eller ta semester, mot att ha blivit sjuk i utmattningssyndrom där hjärnan och hela systemet är ur funktion.
Det absolut värsta en person kan säga till en som är utmattad är att "vila"..Fy helvete vad trött jag blev på att höra att jag borde sova mer om nätterna. Eller då mamma allt som oftast gnällde på att jag var lat och tråkig. "Ta i å jär nainting nu!", "Kan int du skratt naingang?", "du ji ju så trött för att int du jär nainting.." osv. Helvete! Alltid efter att jag träffat mamma så kom skuldkänslorna och gråten för att jag var så värdelös.. Usch.
9. Det ger mycket skam och skuldkänslor!
En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av "att jag borde vetat bättre". Det finns rädslor för vad andra ska tycka och tänka. Rädsla för att någon ska tycka att man är lat och inte bidrar.
Jag minns så väl den där dagen i jobbet, våren 2014. Då chefen tog mej åt sidan efter en kaffepaus och frågade hur jag mår. Jag hade återigen somnat under pausen, som under alla andra pauser. Chefen förklarade åt mej att jag är den bästa anställda han haft men att han kommer att vara tvungen att avskeda mej om jag inte säger upp mej från kvällsjobbet, för han ville inte se mej utbränd innan jag fyllt 25. Jag blev så förbannad och stängde in på WC för att gråta ut massa frustration. För jag var minsann inte påväg att bli utbränd! Det gjorde jag klart för honom.
Jag har frågat mej själv så många gånger nu i efterhand varför jag inte vågade erkänna för folk hur jag verkligen mådde? Det hade väl inte varit så fy skam?
10. Det är lätt att trilla tillbaka!
Den kanske allra största utmaningen är när man blivit "frisk". Att hantera livet i den vanliga vardagen men nu med ökad stresskänslighet. För efter utmattningssyndrom har man en ökad sårbarhet för stress än tidigare. Kroppen reagerar snabbare och man behöver vara mer rädd om sig. Fylla på energi. Vila.
Eftersom många är högpresterande och vill tillbaka till sitt gamla jag kan det bi tufft att inse och acceptera att förändringar behöver göras för att må bra och hantera sitt liv. Att skala av. Att sänka kraven. Att säga nej. Och många gånger trillar man tillbaka. Men det behöver inte vara farligt.
Ökad stresskänslighet, jepp! Är stressad 24/7 och för minsta lilla. Är livrädd för att börja jobba igen! Jag kommer att gå rakt in i väggen direkt. Och det vill jag inte!
Jag vet dock att jag inte kan ha mer än ett jobb i dagsläget, med tanke på William. Där är troligtvis en riktigt bra förändring. Om inte W hade kommit så skulle jag fortsatt min vardag med 2-3 jobb om dagen och blivit sjuk igen.. Förhoppningsvis så kommer jag att klara arbetslivet med bara ETT heltidsjobb i fortsättningen. :)
Jag accepterade nog aldrig att jag faktiskt var sjuk. Istället gasade jag på i allt högre fart och började må sämre och sämre..
Det var i princip då W föddes som jag kände att någonting måste göras åt det här, jag var så trött och slut. Det var då rådgivningstanten tyckte att NU är det dags att gå till läkaren och kolla upp mej. Och i och med mitt skyhöga kortisolvärde så förstod jag ju direkt hur otroligt nära väggen jag var. Tänk om jag bara haft förstånd att uppsöka läkare tidigare så hade jag inte behövt känna mej så värdelös som jag gjorde där och då.. :/
